Kanske är jag bara, ett tomrum.....eller en figur i kretschmerdiagrammet

en skalenlig skiss av en kropp?

Men jag hör min röst, ekande av orden, jag yttrat.

Inte längre, inte kortare...som en vokal utan självljud

( är det ens möjligt?).

Klangfärgen hos röd....eller död.

Som att min telefon borde ringa vilken minut som helst och någon skulle

säga:

Hallå

Och jag skulle svara:

Hallå

Men den ringer inte. Kanske borde jag slå ett nummer på måfå och säga:

Hej

Och någon skulle svara:

Hej, vem är du?

Vad skulle jag svara då? Att jag är en vokal utan självljud eller en skiss?

Ett tomrum.

Skratta ni, men nog känner ni igen er? Tänk er när ni står

i en sådan där ospecifierad kö i en butik och väntar på er tur. Proceduren handlar om att biträdet noterat er närvaro, att ni klivit in i butiken. Själv har ni noterat att fem personer redan finns i butiken som väntar på sin tur. Ni ställer er artigt och väntar. Men så kliver ytterligare en person in i butiken och en kliver ut och det är fyra kvar före er. Ni rör er runt i butiken under tiden ni väntar, den är inte speciellt stor.Ytterligare en kliver ut och en kliver in. Så håller det på, men snart är det er tur. Det är nu bara en före er och ni gör er redo. Men när det blir er tur, vänder sig biträdet till personen som kom in efter er.

– Vad får det lov att vara?

Det är så jag menar. De där indignerade tankarna som far igenom huvudet och ni blir alldeles varm i ansiktet och hjärtat slår fort och ni undrar om ni finns. Hur kunde biträdet missa just er, när det inte missat någon av de andra?

Kanske tycker just ni att det är en bagatell? Men allt detta för att illustrera.

Under tiden undrar jag åter igen om jag saknar självljud, om jag är röd eller död eller kanske en pykniker...

Ni kan väl ringa och säga:

Hallå.