Jag är ensam. Det vet jag. Vi är alla ensamma.

Men jag kan känna gemenskap.
Jag flyr till den när vissheten
om min och vars och ens absoluta ensamhet
blir för påträngande.

Jag är därför glad att språket finns.
Det som öppnar broar och dörrar
mellan våra ensamheter.

Detta att mötas i ett samtal. Tala. Lyssna. Empati.
Då är jag inte längre de andras den andre.

Communicatio, ergo sum.