jag ber, ömma hjärta
ge mig styrka att berömma nattens svärta

ge mig klarsynthet i skräckens blindo
där de ensammas skuggdans eggar själens limbo

gör mig storsint, så jag kan förlåta den gåta
som lyder: vem har strupe torr och kinder våta?
(svar: den som aldrig vänners nektar druckit
och vars lyckas sanna krus har spruckit)

i mitt inre är jag fjättrad
av mitt eget psyke bankad mör som en kotlettrad
i djupet av en grotta, vid en sjö
lämnad ensam, allena, för att sakta dö

så...

ge mig RÖST att skrika, låt det eka
och i denna eka sjösätts mina ben, så veka
genom mörkret går ett stråk av ljus, en eld
det är krut i mig! en explosion är säkerställd

allt svart blir vitt
det skär i kroppen som en kniv
men nu är valet mitt
du gav mig röst, så giv nu gråt, giv, giv!

låt mig finna friheten i tårkanalerna
medan sorgen kokar under slutna ögonlock
flyga fram på näsvingar, gråta, spjärna
slita sönder allt i flykten... dock -

så återstår en mörkerstrimma
på ytan av en sjö i grottans djup
men från den strimma jag nu hastigt simma
och jag fuktar strupen med vänskapsnektarsup