Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Ensamhet

Hanna känner hur han vrider sig ur sängen. Hannas huvud dunkar, slår, spänner, bryter med varje hjärtslag. Hon orkar inte, han väckte henne och hon orkar inte. Kan han inte bara gå?

”Är du vaken?” Han säger det försiktigt, långsamt. Blygt. Hanna hatar honom lite för det. För några timmar sen hade de sex, och nu ska han plötsligt bli försynt. Hon gör något ljud till svar, rullar ifrån honom, mot väggen. Svalare, det var bra, hon är för varm av någon anledning.

Han tittar mot henne där hon ligger. Inte mycket att se, en rygg, ett alldeles för stort täcke. Kläder över hela golvet, inte bara de från igår. Han har svårt att hitta sina strumpor, håller sina jeans i ena handen. Har ett par boxers på sig. Han känner att han vill prata med henne, eller något, men hon verkar inte det minsta intresserad. Borde han bjuda på frukost?

”Ska du dra?” han hör ett mummel från sängen. Kan inte tolka om hon vill att han ska göra det eller inte.

Han rycker på axlarna, inser att hon inte ser det så kommer av sig lite. ”Nja. Typ.” tvekar ”Eller.”

”Kan du öppna fönstret innan du går?” Hon frågar med tonen av någon som frågar om han inte kunde riva bort en arm eller två innan han går, och han tolkade det därefter

”Är du sur?” Han tänker att det här är något man kan laga, fixa, prata ut om. Hanna tänker att det här inte är något att laga, att det inte finns något att fixa och att prata är det sista i hela universum hon vill göra just nu och öppnar han inte fönstret snart kommer hon slänga ut honom genom det.

”Nej, jag vill bara sova” grymtar hon till på ett sätt som säger att ja, hon är sur, och ja, hon vill sova.

Han stapplar fram mot fönstret, knäcker upp fönsterlåsen och slår upp. Den friska luften ger honom ny energi, och han kliver in i sina byxor. Han hör något som kan vara ”Tack” från sängen, men han vågar inte svara om han hört fel, eller om han hört rätt.

Hanna hör hur han trampar runt, och hon biter ihop, känner luftdraget som slår till och det blir genast för kallt men hon vill inte be honom stänga fönstret igen för då kommer han stanna längre och det orkar hon ännu mindre. Hon hör ljudet av hur han stänger sovrumsdörren och hon håller, fysiskt, tummarna för att han ska gå och inte börjar med några idiotiska påhitt som att plocka fram frukost. Att äta frukost tillsammans, ha, lika gärna som att hon vill gifta sig och spendera resten av sina dagar med honom. Eller skala bort båda sina armar med en fil mellan tänderna. Tanken och scenariot och det helt oprovocerade hatet får henne att le där hon ligger under täcket och hon känner sig genast bättre när hon hör hur ytterdörren går upp, för att sen slå igen.

Hon reser sig, kliver ur sängen i bara trosor och stänger fönstret. Huttrar fram i lägenheten, funderar på var hon lagt sin morgonrock, orkar inte, och lindar istället täcket kring sig istället. Smyger sig till köket, häller upp ett stort glas vatten, dricker en-två munnar. Hon vet att hon borde dricka mer men hon kan inte, hon orkar inte. Tar en mun till, och stapplar tillbaka in i vardagsrummet med glaset, sätter sig i soffan. Mobilen ligger på bordet framför, blinkar rött för att hon glömt att ladda den inatt. Spelar ingen roll. Hon plockar upp den, sätter sig och kramar om benen med ena armen, lutar huvudet mot knäna och ser över vad telefonen sparat av hennes gårdag. Tre sms, ett till Richard, ett till en annan kille och ett till en smsgrupp. Två samtal till Richard vid halv tre. Måste varit precis innan hon träffade han killen som var här. Ett missat samtal från Richard vid kvart över tre. För sent, då var hon redan på väg.

Trött, arg, ont i huvudet. Men mest trött. Hon vill inte vara ensam längre, men hon vill vara själv Hon vet inte, hon orkar inte. Skickar ett sms till Richard ”Kul igår?”. Känner hur telefonen vibrerar efter ett litet tag. Svar från Richard. Hon låter det vara kvar, oläst. Startar TV:n, går någon danstävling som verkar ligga lagom i hennes närvaronivå. Ser med ett halvt öga, kramar fortfarande om sina ben, det är varmt under täcket och huvudvärken börjar lätta. Hon ser ner på mobilen ibland, om hon känner ett sting av den där ensamheten, och det är lagom, tillräckligt. Hon är själv, men inte ensam, någon någonstans bryr sig lite. På något plan finns hon hos någon annan, också. Kanske väntar han på ett svar.




Prosa (Kortnovell) av aloc VIP
Läst 244 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2016-10-12 22:23



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

aloc
aloc VIP