Hur rösten försöker få mig att sluta gråta, lugna tårarna som gör ränder över mitt  ansikte, svarta rännilar av mascara, ritar mig ful. En död råka i rännstenen är vackrare, när mörkret faller med regnet och hur rösten möter mina hulkningar, med:

Så,så.

Handen som stryker över de våta testarna, är mitt hår inget annat än ett virrvarr, som löper genom mitt huvud, när min kropp bara vill lösgöra sig från det. Att huvudlöst springa, som en nackad höna och låta allt ha sin gång. Så tänker jag att allt ska sluta när rösten säger:

Såja, såja

Viljelöst låter jag mig läggas på marken, som en docka, säras mina ben på det våta gräset, känner jag stötarna när rösten tränger in i mig och hugger mig i stycken och en dov ton ringer i mitt huvud. Den multna lukten av offer och jag fryser inte längre och regnet bara fortsätter att falla, med mig i varje droppe som ser på, hur jag förintas, förvandlas till smuts och händer som drar mig över marken, som en plog studsar mitt huvud genom fårorna i mitt ansikte, snörs mitt liv.

Och rösten som viskar:

Vakna, du måste vakna.

Du gråter.