Jag kan ännu höra, dig, din röst.

Dina ord om den sköra linjen mellan våra kroppar,
att den aldrig skulle korsas.
Att vi aldrig skulle röra vid, varandra som vi.
Det fanns aldrig, tiden skrattade sig hes.

Din puls sa något annat,
men att jag aldrig kommer få säga orden:
Aldrig någonsin, ska du få höra dem från mig.
Men det spelar inte längre någon roll.
I drömmen blev jag hel,
när jag sa dem högt och dina armar blev en gunga av ro.

Jag står framför spegeln, helt blottad,
är speglingen av mig bara en chimär.
Utan dina ögon slutar jag att existera,
är allt jag ville med dig.

Jag kan fortfarande inte svara på varför,
mer än att orden,
dina ord letade sig in i mig.
Jag gjorde dem till mina,
trots att jag visste att det var en lögn.
Vem älskar inte en lögn?

Man väljer aldrig en sådan som jag,
jag vet ju det.
Mitt ansikte bär spår som inte kan suddas ut.

Grotesk är ett vackert ord, vidunderligt helt enkelt.

Jag gav dig min styrka,
när jag visade mina sår för att få dig att växa.
Jag gav dig min vilja,
för att du skulle få din tillbaka.
Jag lät dig vara i ljuset,
för att jag trodde att det skulle
läka dig
och att du sen skulle se mig.

Det var ett misstag och
jag förbannar mig själv för det.
Jag ångrar ingenting, det är inte det.
Men att tiden läker alla sår,
det är en jävla klyscha.

Jag hoppas att du är fri nu,
att du aldrig behöver tveka,
aldrig någonsin.
För Du är Du,
var ett mirakel.