Så här då.
Själens skräpgarderob. Där samlas överjästa ångestkrukor, drivor av gulnade skuldsedlar, prasslande skräckpåsar, malätna offerkoftor med hål på armbågarna, och de där utgångna mockasinerna som ingen ville gå en mil i, som så ofta traskat dit du icke vill. Dörren bågnar av det inre trycket.
Var gör vi av själens bråte när vi dör? Förflyktigas det då allt, allt som var så tungt att bära, tillsammans med all världens godhet?
Döden petar upp haspen på dörren med sin gamla rostiga lie - som också den hängt på väggen i själens skräpgarderob. Inifrån öppnar han. Mot befrielsen.