Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
EN DAG MED SKRIVARE I HÄLSINGLAND MED FÖRFATTARE KERSTIN SVEVAR.


Kortnovell: HAN GJORDE DET!

Kortnovell: HAN GJORDE DET!
.
Albin gäspar, slänger täcket åt sidan, masar sig upp till sittande och häver ur sig, hostande och rosslande som en haltande gruskvarn:
”Det är då själva tusan att man aldrig ska få sova ut!”
Han släpper en lång, dånande brakare, reser sig ur sängen.
En i dimma insvept tanke svävar i väg till Basen på jobbet:
”Fanskapet kommer å beordrar jobb i dag, på en söndag!... å fy fan, skallen är ta mig tusan ett kärnkraftverk med härdsmälta … jäkla tok-hemkoka´” hasplar han hostande fram.
Han slänger, på väg till toaletten, en blick i hallspegeln, stryker med valknäven undan himmelssträvande hårstrån och testar.

”Förbaskade måsjävlar … gapat, skrikigt å levt fan hela jäkla natten … å rådjursasen … glufsat i sig rubbet av ”gullemorsans” blomhysteri … som hon prompt ska ha ”som lyse för humöre´” … lika gott … Tacka för maten … govänner” hasplar han ur sig, nu faktiskt småleende.

Han trampar igång sin urgamla, skrabbiga moppe – trodde han! Han försöker igen och igen, igen– men Monarken vägrar.
Albins morgonilska kokar, kokar över när ”Fanskapet” djävlas igen … å nu när Basfan står å väntarrr”, vrålar han så fönstren på garageporten skallrar. Hans ”gullemorsa”, Hilda, slår upp ett fönster:
”Men Herre du milde … måste du väcka alla i hela kvartere´!”
En granne kikar ut, kommer rusande till den rasande Albin, illvrålande så att störtregnet tappar andan och måsflockarna förenas i ett gällt tyfonilande illskriiiii som genomborrar Albins öron, men inte grannens, då denne håller för dem under illvrålets blixtrande nerslag.
”Är du på gång igen nu, din förbannade fårskalle?”
”Far du åt helvete”, väser Albin, med ur ömsom malande och öppen käft rinnande, stänkande fradga.
”Men, för tusan, idiot, öppna för helvete bränslekranen, din snåla djävel!”
Och Albin vrider Monarken så att grannen inte kan se att HAN, MONARCÄGAREN öppnar kranen.
”Det angår inte dig va jag gör, stick in å sov du, ditt latmaskätna kadaver” väser han under det han trampar, trampar trampar i försök att starta Monarken, som vägrar – och slängs i diket.
Den försenade rusar, nåja, stapplar så fort är möjligt iväg mot närmast liggande busshållplats.
.
Den fullpackade bussen tvärbromsar inför den mitt i gatan vilt viftande, försenade, fradgetuggande vettvillingen med ögon bortom sans och förnuft.
De svarta bromsspåren grinar ur asfalten, dansar i vida slingor.
Busschauffören öppnar dörren. Den före detta Monarkägaren tränger sig in, torkandes fradga från mungipor och anlete under vrål till chauffören:
”Hur i helvete kan du vräka in hela stan - I en sketen bussdjävel – KÖÖÖR för fan!!”
Dofter, lukter, odörer sticker Albin i näsan, men KLOCKAN skriker åt honom att Basen nog är stendöd av ilska – 30 minuter försenad … Arbetslös känner han sig, ARBETSLÖÖÖS! En främmande känsla … tar plats i honom … Konstig, känner han sig …
.
Genom rutorna iakttar han för miljonte gången omgivningen de rusar igenom. Hans blickar ser villor och radhus i perfekta rader. Han ser trädgårdar fulla av äppelträd, päronträd, plommonträd, buskar dignande av svarta och röda vinbär, han ser rödlysande jordgubbsland – men också trädgårdar som tycks exploderade i alla färgnyanser av prunkande blommor och vildvuxna gräs, där humlor, bin och ett vimmel av fåglar äter av det som bjuds och fjärilar i skilda färgskrudar dansar, och Albins överkokta raseri dämpas av den färgsprakande vyn.
Hur i helvete tänker idioterna som lägger höghus vid havet, totalförstörande allt av utsikt för oss i villorna och radhusen, kokar hans tankar.
Så ser han skymtar av vitkrusade vågor som bryter … och han känner sig vara ett med dem, ja, med hela havet.
Albins känslor lugnas, ger ett uns av ro, men han dras med ännu glödande ilska över höghusens mur mot utsikten, så han tar sats för att tordönsvråla ut sin kokande vulkan av vrede – när hans öron fångar ett hett samtal mellan två resenärer:
” Jaså, du har fått lönen höjd du?”
”Jooodu, de förstår att premiera duglighet!”
”Duglighet? Är det så, då skulle du ha sänkt lön!”
”Sänkt? Å du skulle varken ha sänkt eller höjd lön, du! Du skulle aldrig ha fått anställning ens, du!”
”Du … TÖNT … att betala en sån som dig, som bara flyttar papper hela dagarna – visar DERAS totala oduglighet!”
”Å, Herre Guuud, FÅRSKALLE!!!”
Bussen stannar Albin kliver av, går mot ett herrgårdsliknande jättehus.
Ett myller av sångfåglar sjunger för honom, hela vägen genom allén men hans tankar fladdrar lika ivriga som fåglarnas vingar och tonerna i drillarna.
I 50 år har jag trälat med denna trädgårdsgigant, tänker han … och ingen har nånsin sagt ”tack för att du har gjort vår välsignande väg till en himlaport som öppnar rakt in i ett omfamnande blomsterparadis!” NEJ! Nu ger jag fan i detta!!! NU får Dynggreven själv ta över, ta mitt jobb med sina fittskinnhänder eller göra hur fan han vill … låta hushelvetet växa över honom till hans egen grav, ligga där tills lågorna bränner honom! Jaaa, jag skiter i detta nu, just NU, adjöss helvete!!!
Och Albin,han vänder sig om och tar det första steget mot friheten – in i bävan över sin hustrus kommande tirader. HUA! - ruskar på sig ... men traskar beslutsamt vidare, ut, UT ur sitt femtioåriga fängelse.
.
Under vandringen mot hemmet växer Albins tankar till första förtrollande mötet med ”Gullmorsan”, Hilda … till nu ett möte i en känslornas djungel, en djungel av snärjande lianer, anklagelser över hans ”galna beslut att bli arbetslös i dessa tider, nu när vi just beslutat att fräscha upp hela huset … arbetslös i dessa tider … och du … du …” och han hör hur han blir stendöv av hennes skummande illvrål i stigande utbrott ...
Hur ska han kunna få tyst på henne... Jo, jo nu … LenaMummatårta... och han stannar vid Caféet i grannhuset, och kliver in, uppmärksammar inte övriga gäster ... går i egna tankar fram till beställningsdisken, säger till servitrisen som ler där bakom:
”En LenaMumma tårta, tack!”
”LenaMummatårta?”
”Precis!”
”Har vi inte.”
”Gör en då!”
”Vet inte … vad består den av?”
”Hur fan ska jag veta det? Den knaprar!”
”Knaprar?”
”Knaprar, ja!”
”Åååh … är det maräng som botten, kanske?”
” Å hur tror du ja´ska veta det … knaprar gör den!”
”Ska höra med bagarn om han ...”
.
Albin väntar … får så småningom en tårta … tar den men stannar vid en bänk i den lummiga parken ...
.
Tankarna virvlar som lågorna kring hustruns förväntade svavelosande eder och gapskrik ... men blomdoften, fjärilsdansen, humlornas brummande och fåglarnas sångsamelsurium drar honom in i den gudomliga verkligheten … ett minne stiger fram i hans inomvärld:
Han var 16, hon var 15. Blickar möttes, själar smekte varandra ... Han minns hur han plötsligt blivit stum, hur han inte fått fram ett ljud … hur han bara stått där, gloende som ett fån, hur han varit sprängfull av ord som han aldrig vetat att de fanns … hur han sträckt sina armar mot henne … hur hon ryggat tillbaka … flämtande: ”Tror du på Gud?”
Orden ekar i honom. Tårar tränger upp i hans ögon. Plötsligt genomtränger honom en välkänd röst:
”Vad i himmelens namn … har du gjort dig illa eller varför sitter du här … NU??? … arbetet väntar väl? Har du slagit dig, eller … Kom får jag se, älskade!”
Albins inre krymper till ett tomrums eko vid hustruns ömma tonfall.
I hans inre duellerar hans vilja att rakt ut skrika: ”Jag har sagt upp mig!” med hans varma ömhetsväxande kärlek till ”Gullemorsan” Hilda. Ömheten vinner … men det enda han får fram är:
””Tårta, Hilda!”
- och han reser sig stum, tar henne i famn
. Hennes sköte möter hans … stilla står de, omfamnande varandra.
.
.
.
Ur vimlet av människor kastas blickar på dem. Promenerande människor
fäster dröjande blickar på dem, skyndande människor slänger i förbifarten blickar som bara noterar, och en och annan joggande slungar blixtsnabba blickar.

Hemma lyssnar katten, papegojan, möbler och rosenbärande tapeter till Albins och Hildas i början glödande heta resonemang kring det ofattbara: ARBETSLÖSHET! Men så småningom dämpas ordväxlingen i och kring ämnet.
Samtalet avslutas med viskningar vid spegeln, där de står ömt omfamnande varandra.
”Vi har i alla fall varandra” viskar Albin
”Jaa, vi har i varje fall varandra vi”, viskar Hilda, ömt tryckande sig mot sin eldfängda make.
”Jaa, vi har haft det, vi har det, vi kommer att ha det, vi, varandra, ”Gullemorsan” minnn … i all tid, intill evighetens slut” viskar Albin, varsamt öppnande dörren till sovrummet.
”Jaa, å längre, kysser Hilda spegeln och Albin.
Och katten, papegojan, rosentapeten och spegeln ler.
.
.
© s-e forslin
.
____________________
https://www.facebook.com/SkrivareIHalsingland/posts/1220438071347880


EN DAG MED SKRIVARE I HÄLSINGLAND MED FÖRFATTARE KERSTIN SVEVAR.
"Inspirationsdagen med författare Kerstin Svevar från Bollnäs samlade 21 förväntansfulla deltagare på Tingshuset i Delsbo idag! Kerstin lotsade oss genom 15 olika moment. Vi skrev en berättande text där vi fick öva på beskrivningar, dialog, tempus, sinnen, övergångar m.m. En mycket lärorik och uppskattad dag!"

Att skriva styrt av den duktiga lärarinnan Kerstin Svevar var synnerligen lärorikt - men hemskt och en rejäl utmaning var de"t att bli styrd som författare, och under tidspress, och därtill med flera oväntade vändningar, "ur stresspressen" föddes Albin och hans "gullemorsa". En dag med Albin, Varsågoda!

Vore intressant att läsa de andra kursdeltagarnas alster.
Här är LenaMummatårtan, som är det enda i storyn som är verklighetsbaserad. Tack till djuuuupt älskade LenaMumman minnn!!! För tårta som "knaprar" som är världsgod, ställer ALLA andra tårtor i skuggan och för ett suverääänt kursarrangemang.
Pappa <3

Skrivare i Hälsingland
Tack innerligast älskade DominiQue för collaget.




Prosa (Kortnovell) av S-E Forslin/same
Läst 535 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2016-10-20 16:50



Bookmark and Share


  Jeflea Norma, Diana. VIP
Här du skriver under ett regn av ”interjektioner” skrämmer mig, det känns som stjärnorna falla med höstlöv. Jag vet inte om det är hel silken skrivare i Hälsingland zoner jargong eller en persons mentala turbulens är strukturerad i spel ni beskriver, men saluterar iden att ni har träffats och presenterad kultur och levnads mönster. Det är mycket lärorikt beskrivning för att hela går under stressituationer så jag hör också i Stockholm och min närmaste samma interjektioner dagligen jag vet inte om lingvister inte borde agera? Svensk folkmassa är en labil plattform i dagens tider, snart talas som på rumänska landsbygder där säjer i stället: Fi fan!* jag stoppar snoppen i din morsa
Jag ska se om det fins skrivare i Stockholm och hur hanterar vi stress?
Bra tema och härlig beskrivning!
2016-10-26

  DominiQueen VIP
Med rätt att vara jävig: Du skriver förbaskat bra, den där Albin hade karaktär han, och hans morgonhumör är jag glad att jag inte mött någon som har, hans kommentar till busschauffören får mig att skratta rakt ut varje gång... Vilken typ!!! Hur kommer Du på sånt?

Skrattade högt åt det ljudliga uppstigandet och de härliga dialogerna, i synnerhet den i cafét, mästerligt, haha vilken surmule som tar sig själv på så stort allvar, men han mildrades ju på slutet. Du gjorde rumsbeskrivningarna lysande och levande, nu förstår jag mer vad GESTALTNINGENS konst innebär, Tack Vilde.. En underbar stark personlighet är den här Albin som inte lät livet hunsa med honom, men som ändå hade hjärtat på rätta stället. Jag älskar slutet, i synnerhet sista meningen...
Är stolt över att vara Din Quinna, en man som kan beskriva kärleken så ömt - kan en ju bara Älska..<3

LoveBless, Din DominiQue
2016-10-22

  Öknens Ros VIP
temperament och jäklar anamma i texten så det osar om det! (smarrig tårta!)
2016-10-21

  Ingrid Trolle
En underbart rolig och samtidigt mycket djup beskrivning
av en kolerikers uppvaknande och
landning i harmoni med sin LenaMumma och knastrande tårta
Delikat och ljuvligt om den pliktskyldiges strävsamma liv, som
han äntligen befriat sig från.
Härlig novell!
2016-10-20
  > Nästa text
< Föregående

S-E Forslin/same
S-E Forslin/same