På vinterhalvåret brukar du komma gående
på Kämpebron vid Lilla Torget,
precis när gatljusen släcks på
morgonen.
Jag har alltid undrat vem du är,
vart du skall,
vad du gör i livet?
Du har aldrig bråttom,
du är aldrig sorgsen,
jag blir lika glad varje gång jag ser dig.
I mina ögon är du alltid vacker
när du går över bron.
Ibland stannar du till och ser
ut över vattnet en stund,
du står där och tänker med vidöppna ögon,
sedan går du sakta vidare,
försvinner efter en stund bakom hörnet
längre ner på gatan och lämnar kvar en
vacker smak i sinnet.
Vem är du ?
Och hur är ditt liv ?
Är du lika vacker i ditt sinne som resten av dig är?
Jag har givit dig tusen namn,
för jag vet inte vad du heter.
En morgon
efter att snön lagt sig under natten,
du halkade du till mitt uppe på bron,
men du föll inte,
du balanserade bara en kort stund,
åter med vackra vidöppna ögon
för att sedan rofyllt gå vidare.
När mitt fönster var smutsigt
bad jag att få det putsat
för att jag skulle se dig klarare
och mer tydligare,
din uppenbarelse krävde det.
En ljus sommarmorgon
kom du gående
tunnklädd och solbränd
med ditt silkeshår fladdrande i
morgonbrisen,
du fick lite hår i munnen
men förde bara bort håret
med en vacker rörelse.
Den bilden lever kvar
när mörka November
faller över mig.
Under semestern saknar jag dig,
så när den är slut
kommer jag extra tidigt till mitt arbete
första dagen efter semestern
för att inte riskera att missa
det du utstrålar
när du vandrar över bron.
Jag känner inte dig,
vet ej vem du är.
Du känner inte mig,
vet inte vem jag är,
men jag känner dig ändå,
känner du det?