parkfåglarna lyfter när jag närmar mig och går förbi:
de samlas återigen och igen, som fångade i en glaskupa;
de flyr, och samlar sig. flyr och samlas. kommer sig inte för
att vara utan varandra; var och en är hela sin flock

teater som mest är teater; ja, vem tar med sig döden hem?
livet är ett sorgearbete skriver kristina lugn. vid slutet
där gatlamporna inte riktigt räcker fram frågar hon mig:
vart går du, min herre? det borde varit tvärtom, jag borde.

återigen: vem tar egentligen med sig döden ens i döden
som en lampa på en stav, för att urskilja sig själv från
den som går bredvid? och man frågar - vart går du? som
en lampa på en stav för att urskilja ens en riktning till svar

det är mörkt som rymden men överallt stjärnor. ett
skratt skakar till, några fönster vaknar, och några steg kvar
hem, men till sängen orkar jag inte, sveper in mig i jackan
som tröst: hur skulle man egentligen kunna sova, återigen?