Jag blir gräddkåt när hösten är som mörkast, men alla jag känner har redan firat klart årets födelsedagar. Det är sjukt deprimerande att gå bland fallande löv och känna sig tänd på ett ljuvligt kalas.

Klart jag försöker känna nya människor, bli inbjuden på fest hos dem. Det är bara det att när jag berättar om mig själv åker de direkt till vårdcentralen och gråter över att vi råkat pratas vid.

Ibland blir sötsuget för stort, då bjuder jag hem vem fan som helst att vara gräddkåt tillsammans med mig, men ingen vågar vara ensam med någon som sexualiserat drömmen om att födas igen.

___________