Hej barn!

Vad jag skriver nu är inte lätt. Så många ord som stakar sig och som haft så svårt att komma ut. Ni är och kommer alltid finnas i mitt hjärta. De skatter jag hållit kära i livet.

Mina skatter har jag inte behövt låsa in. Jag har istället fått se alla mina skatter växa och bli starka tjejer. Fortsätt med det, sätt eran prägel på världen och fortsätt att vara de underbara personer ni är. Jag kommer alltid att älska er, glöm inte det.

Det börjar bli lite sådär med hur jag minns nu. Saker försvinner i de ord jag försöker få fram. Jag stakar mig och låter mest som en gammal gubbe. Så ska det ju inte vara. Ni märker också att något är fel. Kanske är det bara stress, då är detta brev något vi kan skratta åt när jag mår bättre. Om inte, så är jag på väg för att träffa er farmor lite tidigare än jag tänkt. Detta blir ett brev till er, några försök till ord på vägen. Brukar vara full med goda råd men idag är de så svåra att få fram.

Vill att ni minns mig som den jag var. Den där roliga pappan som busade och lät er göra allt som er mamma inte lät er göra, fast i smyg. Även fast jag också blivit den som mest verkar tafatt, säger konstiga saker och när vi är ute bland folk får er att vilja sjunka under jorden. Men nu vet ni varför jag varit så. Att detta inte varit jag utan något annat. Ni har fått följa min väg bort.
Stötta varandra i det som kommer för den tiden som kommer blir svårare än något annat ni gjort. Låt minnet av mig knyta er samman. Hjälp eran mor, hon kommer behöva er.

Några rader till...
Minns min röst, den som tröstade när ni slagit er. Känn vinden mot er kind och låt den likt min hand torka era tårar.
Låt också mullret av åskan låta er minnas mina snarkningar, för det var alltid så ni beskrivit dem.

Kommer alltid sakna er och älskar er, alltid.

Pappa