Kvinnan var fast i sin immanens, inlåst i sin egen kropp, förvriden av sin icke-frihet. I sina försök till transcendens, hon skar sina armar blodiga. Framför mannen hon kastade sig, visade sina blödande armar och yttrade sin plåga.

Mannen tittade ner på den enligt honom hysteriska kvinnan, hon med blodet som rann nerför hennes armar och färgade klänningen röd. Tårar, som lämnade en flod på hennes kind. Han vände sig om, lämnade rummet och stängde dörren efter sig.

Kvinnan låg kvar på golvet i sin plåga, inlåst och förlorad till sig själv. Hon vände sig på rygg och öppnade sina händer för världen. Tårarna och blodet rann över hennes kropp som för varje andetag blev tyngre och tyngre, ögon som inte längre förblindades av tårar men av mörkret som lades över hennes sinne.

Mannen som hade stängt dörren för kvinnans plåga, i sitt lugn satt i sin fåtölj, läste sina anteckningar från dagen. Han hade sin transcendens, sin frihet.

Kvinnans sinne fördoldes för världen allt fortare, hon inte längre kände sin kropp. Den nu svävade över hennes forna jag, en före detta inlåst immanens.