Jag ser mig själv i spegeln.
Det är något med mitt ansikte som får mig att känna en oro, men kan inte sätta fingret på vad det är.
Det är samma läppar, samma näsa, och även mina stora bruna ögon är desamma. Det röda håret är precis som jag vill ha det, ligger precis som jag vill, men det känns som att jag på något sätt är utanför mig själv.
Ju mer jag tittar på mitt ansikte, desto mer stiger tårarna i ögonen.
När tårarna till slut blir för många börjar de sakta rinna ner för mina kinder.
Först förstår jag inte varför jag gråter, men ju fler tårar som kommer så känner jag mig mer och mer avlägsen från mig själv.
Allt som en gång var jag, det som jag och endast jag hade någon kontroll över är som bortblåst.
Jag ser mig själv i spegeln,
men det är inte längre mig själv jag ser,
det är en helt okänd person som tittar tillbaka.