Här hos mig händer det sällan något, nästan ett rum
helt stilla, jag fyller det med mina tankar och funderar
över några incidenter. City of glass, livet är inte ett glashus,
det är mer öppet utan en vägg, där fotosyntesen äger rum.
Här hos mig borde det ha hänt mer än vad det har gjort.
Här hos mig är det som vanligt stilla och skönt.
Funderar över floden. Brunvattnet och labbarna.
De som med sina fingrar och stora händer bygger sina
båtar, sina båthushem, där livet rör sig på land,
och bildar familj under månljuset.
I nödvändigheter att ta sig vidare.
Trots stenarna som slog in en glasruta.
Kvinnan gick i huset och tog fram en skyffel
för att börja sopa skärvorna, resterna av
hennes liv, hennes skärvliv, som inte gör henne
direkt skärrad, inte mer än trött.
Hon går sitt ur huset och tackar nej till stenkastarnas
påträngande plurr. De är tiggare och tigger.
Minns sig själv i paddelbåten, hur hon paddlade
och ännu paddlar långa sträckor, en mil på floden,
på sjöarna, utan att pusta mer än nödvändigt.
Hon brukar säga det tyst för sig själv, att Fader
Vår inte hjälper, när det går troll ur träden.
Därför har hon slutat tro på en Gud, men inte
på milda makter och slumpen, att naturen går
i våra steg. När den är framme så kommer
rövarna i sina kostymer och röda klänningar.
En gång träffade hon en sierska som spådde
henne, att hon hade en illvillig i sin stjärnbild och
att någon hade velat göra henne ont hade lett till
att hon hade fått ont om pengar.
Om hon själv skulle kunna bli en rövare...nej, det
vill hon nog inte tro. För torr bakom öronen, men
om inte ögonen vattnas lite och gommen med...
När hon sätter igång med sina kokkonster, som
hon kan, skär hon löken i små klyftor, äter dem
mot sin förkylning och tänker att det inte gör något,
att det bränner och svider till i ögat.
Värre är nog ändå, när allvarliga saker händer.
Den illvillige, skarprättaren som inte är välkommen,
inte heller önskvärd någonstans.
Vem är han och varifrån kommer han?
Såg ni inte f-kupan, så var inte så säker på att det
är en han, token kan vara en toka likväl, om inte
en socka fyller upp på kiv.
Nä, vad har man för rätt att gå på andra,
förtrycka eller rentav mörda. Ingen rättighet alls.
Då blir det en utredning. Det var då hon ville ringa
polisen, men om det inte hade dragit ut på tiden,
om det inte var för långt ifrån ögat, om nu skadan
redan är skedd, så är det inte konstigt, om ögat
håller tillbaka tåren. För om man slår så hårt behöver
man nog försöka lära sig läsa och stava ordentligt.