En klocka slår, den yttersta av dagar!
Ditt hjärta brister, drömmen liknar grus.
På torget mullrar massans grymma sus
ikapp med rikets bistra skattelagar.

Det stundande är ej för kräsna magar,
då bödelns lungor blåser ut ditt ljus
och röda fläckar hemsöker din blus.
När bilan fallit hörs det få som klagar.

Nu porlar forsen röd längs kullerstenar.
I vredesmodet fattar jag mitt don,
det vita arket bläcket förorenar.

Jag stormar när jag skaldar med arg ton!
Det är din nekrolog som jag förgrenar,
ty du nu färdas genom en död zon.