Vi sitter i en ring och delar kompisarmband.
Och det är kul för att det är töntigt men du tycker att det är För töntigt.
Och inte tillräckligt töntigt.

Så du går och jag delar vidare tills jag kommer på att poängen med att ironiskt dela kompisarmband ju går förlorad om man inte kan tvinga på dig minst fem stycken.
Det är ingen annan här som är min kompis.
Hela poängen är att du tycker det är För töntigt.
Det är kul för att det är töntigt men det är allra mest kul för att du tycker det är För töntigt.

Jag hittar dig igen i någon sorts flod.
Och du tycker fortfarande det är töntigt och jag kramar om dig för att på något sätt hålla kvar töntigheten.
"Förlåt för att jag lämnade dig"
"Förlåt för att jag lämnar dig"
Om jag släpper kommer floden att ta töntigheten med sig.
Om jag släpper förvandlar floden dig till en kanin igen.
Istället absorberar kramen all töntighet.

Du blir en kanin i alla fall.

"Man får vara töntig"
Det har du aldrig sagt förut, men du har aldrig menat det så lite.