När vi tillsammans står med våra tomma famnar
Den trevande samhällshierarkin ropar i panik
Där finns inte längre en enda levande fabrik.

Någonstans så beordrar någon mig att konsumera mera
Hur ska vi rädda vår solidaritet när kapitalismen har oss
I ett hjärngrepp gjort av smutsig lera?

Där långt ned i jorden finns våra rötter på allt som skrevs i sten
Allting säger till mig att jag behöver konsumera för att
Sedan ha en chans till att överleva numera.

I en drömvärld där min utopi är den som segrade
Är alla de som bär ornamenten eliminerade.
Reflektionen dör och när jag tittar ned i vattnet så
Finns där ingen spegelbild, ty jag är nu för vild.