Sekunder av mitt liv blev till dagar och år.
Morgonen...den där jävla morgonen.
Slutet som blev en början jag aldrig ville ha
lever jag utan ord nu och i ett farligt ingenting.
På gränsen. Hela tiden på gränsen.

Skriver mina kodade meningar, jag vet.
Ingen poesi längre, inga Syrener Hjärtat.
Vågar du lyssna när huden brister?
Vågar du stanna när vintern tränger sig in i mig?
Hålla mig när gränsen blir dimmig?