min pappa har blå ögon

i somras satt vi och fikade
i solen utanför moderna museet
och han pratade om när han
var liten
om när de klättrade utan livlinor på gammelhusen
trots att Ljusnan skulle sluka dem i ett nafs
ifall de tappade taget
och trots att han alltid varit höjdrädd
och han pratade om
när de gick hem därifrån
på stigen
som är både motorväg
och tågräls idag

och det dyker upp något i hans blå ögon
något som bara finns där ibland
när han minns något han helst vill glömma
och jag gillar det inte
för hans ögon är bäst
när de bara är vanliga blåa pappaögon
utan stänk av bekymmer

och när vi satt där utanför moderna museet
och delade på en bulle
och en chokladkaka
trodde jag att det var det som varit
som gjorde att han blev så tyst
men nu
åtta månader och tusen frågor senare
förstår jag att det var inte växa-upp-år
i Ljusne
som slog blåmärkena i hans ögon
extra tydliga den dagen

min pappa har blå ögon

och i somras satt vi och fikade
utanför moderna museet
och solen vägrade sluta skina
men efter att vi vandrat därifrån
tog sommaren slut
fast det bara var mitten av juli


för resten vill jag inte komma ihåg