Jag, jag, jag.
Ständigt dessa jag. Dom visar sig överallt från morgon till kväll.

Så fort jag öppnar ögonen vill jag äta, skita, vakna. Ta mig till ett underbetalt jobb, slita, svettas, jävlas.

Följer allt på avstånd, dras med i intrigerna, drama, tissel, tassel. Bakom min rygg, baktal, rykten, lögner.

Utan dessa jag skulle världen vara trist, men ibland vore det skönt att slippa höra all skit, blabla, egensinniga latrin.

I det tysta, i likgiltighetens ström simmar jag. Ömsom mot, ömsom med. Men alltid i verklighetens stril. Med ögon, öron och näsa försöker jag underhålla hjärna.

Nu är det helg, sovmorgon och vila. Respit från avskräde, egoism och girighet. Härliga egenskaper som jaget besitter men vägrar erkänna.

Tar det lugnt och skriver ned mina tankar, ett tydligt tecken på psykos. Längtan efter erkännande, tröst och godkännande är stark just nu.

Lätt att glömma att jag är perfekt trots mina brister, utan dom och edra skulle jag ha skrivit De istället för Dom och inte avslutat denna prosa med ett erkännande. Min andedräkt stinker, faran med att korrekturläsa högt.