Hej lilla tjej!
Jag tänkte göra upp.
Men jag fick
stanna upp, fånga upp,
lära känna dig igen, eller på nytt.
Vi har ju delat denna kropp och detta liv.
Alltid.
Jag ser dig, lilla flicka med bruna ben och flätor.
Du hälsar på ibland. Och får mig att förlora mig.
Och samtidigt, när jag använder dina ögon,
ser världen vackrare ut; större och mer älskvärd.
Så du är välkommen!

Men det står en kvinna där också.
Hon håller sin rygg rak. Spänner käkarna.
Väger sitt hjärta och följer tankarnas vindlande spår.
Hon längtar och bär hela världen.
Hon håller på att gå sönder,
eller så flätar hon sitt hår igen,
och sväljer dig som en såpbubbla.
Så att ni kan lätta ut i världen.
Med bara fötter.

Vad säger du?
Du tittar så förundrad in i mina ögon.
Behöver det vara så här svårt?
Du bara tar stövlarna ut i skogen
och hittar den där blå fjädern.
Och stannar i stammarnas gnissel
och kronornas sus.
Jag smyger min hand i din.
Den är varm och har inga frågor.

Jag kommer minnas denna väntan.
Tack för att du stannar!

Kvinna med rak rygg

PS Den blå fjädern ligger i det röda skrinet,
det med guldlås.