Min käre vän!
Du ställde mig en allvarsam fråga sist vi råkades.
Jag har tänkt, länge och väl, kanske har jag
kommit svaret på spåren.
Har den dagen kommit
då din vise äntligen skall besvara dina frågor?
... Men nej, jag vet ännu inte vad som är det rätta.
Bör vi söka förstå livet, eller bara leva det?
Sökandet efter Vishet är också en belastning,
min käre vän, ibland så tung att det hindrar
själva livet.
Att vilja veta vad som skiljer ont från gott, och
förlora sig i försöken att finna svaret.
Jag har letat efter stenar att lyfta på, lyft på
oändligt många
men det tycks mig som att marken är minerad
av allt hat som vi alla bär på.
Kränkningar, oförrätter, maktmissbruk och våld.
Var kommer det ifrån och varför tvingas vi
bära det som en sorgmantel av bly över vingarna?
Så mycket enklare det vore om vi alla kunde
frigöra oss från det. Och från girigheten, det
ondaste av allt, så tung att vi riskerar att
helt förlora flygförmågan.
När jag tänker på detta förtvivlar jag ibland.
Men mellan dagarna har nätterna nu kommit tätare,
så har tiden förändrats. Ja, vi närmar oss något!
Natten, min vän, är den bästa tiden för fria tankar.
Då förmår man bäst varsebli glimtar av svaren
medan månljuset skimrar blekt över havet.
I den känslan av rymd, i befrielse från vardag
och förnuft har jag suttit ensam under en oändlig
stjärnhimmel och känt övertygelsen
att det trots allt kan bära!
Känt att vindarna kan öppna sig ut från
den begränsning som den egna kroppen är.
Att bara ett enda steg till i tanken skulle
möjliggöra den totala insikten.
Det är en magisk känsla, som om vingar av bly
lyftes av dina känsliga axlar, det som begränsar
flykten och själva synfältet, blockerar förståelsen
som binder blicken till den egna personen.
Och så öppnar sig seendet fritt från blytyngden,
jag är bredvid och SER himmelens fraktaler
Det, min vän är Guds ansikte!
För en sekund ser man, men man vet, för man har sett!
Ja, jag tror absolut att det är möjligt!
Kärleksfulla hälsningar från Din Drottning