Vitenheten plisserade sina kjolar i frusna veck och snöstjärnor

himlarna dansade nedåtgående spiraler 

där hjärtan uppfylldes av medelhavsbris i medelålderskris

Från ingenstans till överallt på hela stället

ropade deras livskraft efter påtår 

Änglarna skrattade åt dem

åt dem och deras fåfängligheter i oändligheter 

Det sinnliga sinade ut i sanden och snökornen

för att kanske aldrig töa fram igen

Det fyrkantiga skulle nog aldrig mjukna

och i hörnen frodades dammråttorna-fast aldrig på bild

Änglarna grät också ibland

för att de mjuka cirklarna börjat upplösas

och att evigheten var i fara