Suttit bakom stenen och glottat genom perforerade hål och låtit stunden
rinna genom hjärtat ned till den ohämmade hjärnsusbstansen mellan benen.

Ville så gärna fly från gråsega dagar och överfyllda fantasier som med krutstänk placerade sina avgörande ögonblick långt in i hjässan. Ville ta på dig, känna dig rakt igenom men blev alltid summan av mitt eget misslyckande när verkligheten knackade på dörren.

Kunde inte tillåta mig att du skulle finnas på riktigt. För det fanns miljoner sätt att det skulle gå fel och bara ett enda patetiskt sätt att det skulle kunna gå rätt.

Tro nu inte att jag satt och hjärnonanerade varje gång jag drömde. Jag fick helt enkelt inte till sanningen bakom rädslan och att förstå skuldens enda lilla mening att finnas till. Så mycket fantastiskt som skulle kunna hända medan jag stod i diket med skitig jävla lera upp till midjan. Så suveränt sjuka tankar som forserade genom hjärnan som inte tillät mig att göra den enda sak som borde ha gjorts sedan Jesus gick på vattnet...Gå fram och säga hej.

Riskanalysen var ju så glasklar att jag sprang in i altandörren med näsan som offerfilt. Misslyckandet är så inpräntad i hjärnbarken att den konkurrerar med så instinktiva nervsignaler, som andas och hjärtslag att det var en skär omöjlighet att bryta en is som var så tjock att det bara existerade en yta.

Enfaldigt fanns tanken att du inte visste vem jag var. Men det spelade ju ingen roll när fantasin var mitt levebröd i en karg värld. Oavsett nederbörd och kyla kunde jag frambringa en värme som gjorde min själ harmonisk. Där kunde vi vandra till evigheten med så mycket kärlek att all svärta dog en svartsjuk död.

Inga förbannade vardagsbekymmer som eliminerade känslorna, inte heller några oväntade händelser som exponerade minor som kunde explodera när som helst. Allt var så perfekt att ljuset gapskrattade i mörkret.

Sen händer det som absolut inte fick hända.
Att du kom fram, log och snodde mitt hjärta som med all ångest blev bollen i ett skitigt förväntat flipperspel med blinkade lampor och jävligt irriterande monotont ljud. Ridån föll med fritt fall från högsta möjliga punkt och stundens allvar blev plötsligt en penetrerande verklighet.

Fantasins formidabla levebröd blev plötsligt en påminnelse att allt levande måste dö och en brytpunkt där själen passerar gränsen för att kunna vända tillbaka.

Ekot av självuppfyllda misstag studsade dovt som en punkterad läderboll mellan två kala väggar. Mantrat att skiten aldrig stelnar så länge någon rör om fanns i trakterna av hypofysens territorium.

Men helhetens fel stirrade blint in i mina oförstående självuppfyllande profetior när du plötsligt visade mig att min fantasi kunde förverkligas.
Även om det inte skulle ske över en natt så fanns berusningen nära till hands och stegen som vi skulle ta var menade att vandra framåt.

Den stenen jag gömt mig bakom eroderades av ljusets hastighet och en liten planta i den gråa myllan började sakta att växa.

Det skulle snart bli ett fullvuxet träd med de sötaste av frukter som aldrig någonsin kunde fällas.

Du ändrade allt,
du ändrade verkligen allt
med en verklighet som egentligen bara kunde överleva i fantasin.