Sertralin Kyrka.
Det finns ingen kyrka, som heter så.
Det finns en Karamell. Ett piller, som heter så.
Det gör hela min värld.

Är det hela sanningen?
Är inte sanningen den, att i pillerkyrkan, som saknar en Gud, Att alla mina piller gör olika nytta, men samverkar?

Ett piller för Depression.
Två piller för Psykos.
Och ett piller för sömnen.
Så, är det också så, att Gud saknas, i pillerkyrkan. På pillerkartan. I karamellfabriken. Någon vidare karamell är Depressionsmedicinen inte, men bara för att skriva, beskriva, på ett barnsäkert språk. Depressionsmedicinen smakar metall.
Psykosmedicinen smakar sött, smälter på tungan, men bara litegrand, mer händer inte, den åker inte ner , från startgroparna, ner till halsmandlarnas träsk och neråt. - Vatten, vatten, ge mig vatten, någon, ge mig vatten! Men denna någon finns inte där, denna någon, är jag själv. Det faller på mitt eget ansvar, Egenansvar. Vatten, som den kalk, som dricks i kyrkan, den "riktiga" kyrkan, med en Gud inuti. Jag har aldrig sett honom personligen, men jag har skådat honom med mina känslor, och Uppenbarelse, om ni nu tror på sådant! Men det gör ni väl inte! Men det gör jag. Bara av den enkla sanningen, att jag varit med om det.
Och Sömntabletten, eller Sömnpillret, är bara ett runt piller, som senare under kvällen, och under hela natten, kommer att hålla mig, Bevara mig, i ett töcken. Ett töcken, som jag tycker om, ett "Töcken", som jag vant mig vid.
-Ett "Töcken", Ett "Töcken", Ge mig , ett "Töcken",( i det här fallet, är "Töcken" Och Tecken, samma sak.)