Bortom bergen, I det kallaste landet
i det högsta trädet, på den längsta grenen
satt en svala.
Ensam och liten, av kölden biten
kvar lämnad, och glömd.
Fylld av ångest, vemod och längtan
fylld av hopp och tro
På att under den puderlätta snön
åter, gräset ska gro

Långt bort i horisonten, Under ytan
djupt i havet, där fiskarna bor
flyter drömmar, om framtid, om sagor
och om hjältemod.
Drömmar som varit, är
och som en dag skall va
Drömmar som dröms, av mig och av dig,
varje dag



Under isen, i det mörkaste landet
i den mörkaste timman, i den djupaste dalen
Där minns gräset hur det brukade va
Det bryter sig upp, ut och tar sig loss
Och det är då som sommaren kommer till oss

Bortom Bergen, i det kallaste landet, i det högsta trädet, på den längsta grenen, satt en svala
Ensam och liten, av kölden biten, kvar lämnad, men ej glömd.
Fylld av längtan, fylld utav hopp och fylld av tro
På de tre vita äggen, hon ruvar, modigt i sitt bo.