N e w Y o r k C i t y
Minns du; hur vi stod i regnet;
långsamma droppar i tyst synkopering
genom morgonens dimmor över Murray Street
och någonstans i bakgrunden
hörde du Nico le sitt depraverade leende
som du älskat så länge du kan minnas.
medan en elektrisk fiol lekte tafatt med vinden
ett tjutande crescendo genom övergivna bakgator
och en otydlig röst som viskade sitt avtrubbade mantra:
jag … vet inte; vart jag är på väg …
jag vet bara inte om jag inte vet
eller om jag bara inte …
Minns; hur du svor att du såg Nancys ansikte
som en blodig relief på väggarna
i rum hundra på Chelsea Hotel,
och hur du - djupare inuti natten - i Bowerys avgrundslika djup
delade en hamburgare med Maria, skottarnas drottning
i hennes palats av kartong och gamla Wall Street Journals
och hur alla hennes döda katter sjöng en sorgesång för dig
i oberäkneliga dissonanser utanför tiden och rummet,
med hårdblekta dimmor av hår och urvattnade ögon
som såg rakt genom väggarna i ditt rum
som snurrade asymmetriskt ovanför staden
- ännu djupare inuti natten -
på CountryBlueGrass&Blues
och annan musik för finsmakare
med den grönögda kvinnans vampyriska leende;
vitt och blodrött penetrerande stroboskop.
Ett par snabba linor i badrummet
och du dansade som en dödsdom.
Minns du; natten i Battery park
där East river möter Hudsonfloden
hur du grät till teaterhorans monolog,
hur vi låg på rygg under nattens sammetfilt
medan hon spottade en uråldrig
skyddande besvärjelse mot stjärnorna
Jag Förnekar Er Alla
Jag Förnekar Er Alla
Jag Förnekar Er Alla
… ”Och jag förnekar dig”
spottade du tillbaka
rakt i hennes ansikte och såg saliven
rinna ner för hennes kinder
Två dagar senare stod hon fortfarande där
och bespottade en tom grå himmel
med förnekelse och förbannelse
Jag Förnekar Er Alla
Jag Förnekar Er Alla
Jag Förnekar Er Alla
Och du förnekade henne ännu en gång
medan du grät för alla ofödda stjärnors ljus
Tillbaka på Chelsea hotell lekte du kurragömma
med Nancy i badrummet
medan Sid åkte taxi till himlen
och jag stannade uppe hela natten
för att skriva den evighetslånga kärleksdikten
till den stjärnögda kvinnan från länderna i väster,
den blinda profetissan
från mausoleet utanför tiden
Minns du; hur du skrek som ett sårat djur
från toppen av frihetsgudinnan
att Ingen Kommer Härifrån Med Livet I Behåll
och kastade papperssvalor åt vinden
och teaterhoran som fortfarande låg på rygg
i Battery park där East River möter Hudsonfloden
och förnekade stjärnorna med uråldriga besvärjelser
den ena efter den andra
Och hur hon ropade deras namn
efter hand som de föll från hennes ögon
Minns du; den blinde tiggaren och kvinnan
med blankpolerat ansikte och hopsydda läppar
som dansade i rännstenen och hur de
gemensamt skickade böner till hennes mammas stjärnskott,
mellan East River och Hudsonfloden
Du hade inga tårar till övers för dem heller,
bara stjärnorna som föll som damm
från New Yorks himmel.
Och jag vet ; att du minns varje andetag
av teaterhorans monolog, på rygg i Battery Park,
mellan East River och Hudsonfloden.
V i l d m a r k e n
Det satt en kvinna i hallen utanför din dörr;
drack grönt te och rökte
de torkade kvarlevorna av förra nattens sex
Minns du ?
Det var aldrig bara dina ögon
Det var aldrig trådarna du drog från läppar till läppar;
med läppar; mellan dig själv och teaterhorans maniska självmasochism
hennes besvärjelser som allt mer liknade förbannelser
Det var aldrig bara dina mardrömmar
Svarta fullblodshingstar med rödsprängda ögon
och brinnande fradga i munnen;
oavsett hur vackra de var
Det var aldrig vinden du blåste tills dina lungor var tömda
och du låg där på en naken klippa;
som ett kors med munnen full av tårar
från teaterhorans blödande ögon
Det var aldrig bara dina minnen
från en tid före teaterhorans ändlösa monolog av förnekelse
förbannelser och svordomar
innan den första stavelsen spottades
från hennes läppar till läppar med läppar
längs trådar du aldrig kunde återskapa
innanför eller här ute i gränsländerna
mellan det som aldrig var
och det som aldrig blir du
Här ute i perversionens omkrets
från dimmorna som stiger upp från det regnvåta gräset
teaterhorans monolog:
Till Alla Där Ute Som
Minns Sin Framtid
Jag Förnekar Er
Jag Förnekar Er
Jag Förnekar Er Alla
Och Skulden Är Inte Min
Skulden Är Inte Min
Inte
Min
Sen drömde du om hästar igen
deras stelt gröna galopp
frusen utvidgad frenesi över slätterna norr om arktis ishav
försvunna i en ödemark av förlorad oskuld
Och det var aldrig bara; där ute bortom horisonten
teaterhorans sista monolog ekar fortfarande
kom kom kom kom kom
kom kom kom kom kom
kom hem igen
U n d e r j o r d e n
Gick du under ; i skuggan av Venus De Milos kyssar;
drypande av förgiftade vita pärlor mot dina läppar
Minns du; jag lyfte from Deimos blå berg igår
Minns du sfinxens leende; den svarta tigern
Minns du dimman av missnöje över teaterhorans monolog:
Alla Ni Som Träder In Här; Lämna
Era SkrivMaskiner I Väntrummet
Solbrännor Och Brända SolRevolvrar
Månens Bleka Kött
Jag lyfter från permafrostens regnskogar; i morgon
Fick du brevet; som jag skickade från källaren.
Fick du drakens tårar med posten i morse;
som jag skickade från katakomberna under din säng.
Jag väntar fortfarande där på ditt svar.
Om du vill kan du citera teaterhorans hemliga monolog:
PlasmaGevär Till
Höger Och
Brustna Hjärtan
Till Vänster
Resten Av Er Kan Gå Härifrån NU
Så att jag vet att gatlyktorna inte har brutit sig in och stulit dina ord.
Gick du under; i det artificiella paradiset
med alla sina frusna gudinnor i svart spets och läder
Den tredje dagen vit
Minns du? Ansiktet som frös under dina fötter
den blinde tiggarens sång och kvinnan
som dansade i rännstenen till teaterhorans sista monolog:
kom kom hem igen kom hem igen, hit där du kan andas.