att sitta ensam hos en älskads mest privata hörn är något i särklass
att få ta del av något så intimt, bli anförtrodd att få se något ingen annan vet om
se solen stiga och räkna alla födelsemärken med kalla fingrar
att vara full på vitt vin i ett nunnedok är genant och syndigt
sitta där i sin ensamhet och bevittna alla som ränner in och ut mellan alldeles för många ciggpauser
händer på höfter och löften om att aldrig mer någon annan
ta den delen av mig som jag tycker bäst om för jag vågar inte visa det andra
ge mig dina hummande ord i form av kyssar så jag slipper fnissa
det är inget roligt
jag är bara kluven om jag kommer gråta eller skratta och du blir så orolig när jag gråter
dricker det så å heligt och blir halvt helig och halvt ihålig själv
ingen vet att hemma, gömd bakom elementet så har jag en låda med ditt namn och där brukar jag viska saker som jag vill att du ska veta men vet att jag aldrig vågar säga
känna sig blyg för sitt ljus
min egna betlehems stjärna som jag är så rädd om
tänk om jag inte är nog
nervositet om att du ska en dag inse att jag aldrig kommer räcka till för dig
du blir orolig för mig, och det är jag med
att någon som jag, med så mycket mörker och så många sprickor i sig ska få älska någon så genuin och ljus och mjuk som du
du ser mig inte som vilse, du ser mig som en fackla, du ser mig som stigen till världens ände, du ser mig som svaret