kroppen kan inte riktigt allt
själen är inte längre så stor
och tron bottnar inte i mig som den gjorde
jag är på djupare vatten, nu
och jag simmar motströms, nu
och det tar emot lite, och det
börjar bli kallare. en röst viskar i mig
att jag skall släppa taget
men jag vet inte vems. (Är det min egen?)
"Ditt blod är fullt av tillit och starkt vin.
Du kan, du också."
----------------------------------
Apropå titeln: efter att ha skrivit klart insåg jag likheter (och stora skillnader såklart) med denna dikten nedan (På nyårsdagen 1838). Kanske hade jag den i bakhuvudet under tiden jag skrev, kanske hade jag det inte.
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! — så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.