färglös spegelbild i Novembermörkret
bildar konturer av meningslöshet
och försvunna drömmar,
där ute, bortom dalarna och förbi kullarna
måste det finnas någon som jag

så krampaktigt fyller jag tomrummet
under dagarna med ständig rädsla
som rättfärdigas av alla förluster

en liten cell i det stora
som så lätt obemärkt slipas bort
och ersätts av det oförstörda

ett ljus som lyser åt fel håll
en eld som pumpar värme i motsatt riktning

en sak som studsar mellan höstskurar och
töande midvinterdagar

söker ständigt färger att fylla det färglösa
som är så oändligt och andefattigt
där ett simpelt hjärtslag bara är
en överlevnad i motvinden
så måste ensamheten skrika ut i vakuum
att det måste finnas någon som jag

där lögner blir utgången till ett än mörkare liv
och promenaderna i labyrinten som kallas liv
än mer hopplös än stundens enda hopp om en
ny sol vid gryningen

så liten och obetydlig i det minsta av sammanhang
att det inte existerar logik och förnuft
inte heller tårar eller vrede

för någon gång så reflekteras spegelbilden
och rädsla vilken bild som ska visas
är större än en övertydlig sanning

de små ögonblicken av självrannsakan är straffet
redan fullbordat och jag vet att boten är att leva
med mig själv

så skuldsatt i ett ständigt växande samvete
att lyckan skulle studsa till månen och tillbaka

om det fanns någon som jag