du frågar ibland hur livet var innan vi träffades
och jag vill svara att
det var ofta tungt, lite vasst och osäkert
och framtiden kändes sådär avlägsen och onåbar
som ett tåg som förvisso skulle komma
men som kanske inte hade några platser kvar
jag oroade mig alltid över att jag skulle fastna där på spåret
i en vinternatt som liksom aldrig tog slut
klamrande mig fast vid nuet som om jag skulle försvinna
om inte luften blev till rökmoln efter rökmoln
när den lämnade mina lungor
om jag inte faktiskt kunde se att jag fortfarande andades
som om kylan satte formen
och jag skulle dö utan dess ramar
men så rinner modet ur mig och jag svarar att det var nog
helt okej ändå
lite ensamt bara

du tryckte ofta på knapparna
men jag vågade aldrig chansa, bryta mönstret
tanken på frihet var berusande
men jag kunde inte se hur den skulle kunna bli min
så jag gjorde mig aldrig riktigt förtjänt av allt du gav
kunde inte skrapa ihop tillräckligt med mod
för att betala priset
vågade inte låta dig kännas ända in i hjärtat
vågade inte låta det formas efter dina konturer
men jag såg allt
och sparade

senare när allt föll höll jag hårt i allt det där
jag aldrig lät hända
lät det bära mig genom bruset
insåg att kärlek läker lika mycket när den ges som när den fås
om jag låter den
och när jag landade kunde jag se dig i ögonen
utan att gå sönder


någonstans i mellanrummet hittade jag mig själv
jag visste inte att jag varit borta så länge