Och sen väntade det sig bara. Som det levde sitt eget liv. Hon lade pusslet om igen och varje gång saknades en ny bit. Vrid dig i mitt skinn, sa den gamle i drömmen. Att utröna betydelsen blev en drog. Natt efter natt nya skepnader; en gammal buss genom Europa, en chef som försvann i hennes armar, en gata av guld i en stad hon aldrig bott i. I de gemensamma andetagen blev hon pånyttfödd. Dog i nästa. Om livet bär en sanning. Bär mig genom. Där min gud förlåter dömer andra. Hör du. Dom spelar våran sång nu. Jag tar första steget.