Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Öar

Nu var det ett tag sedan det dök upp. Men på perrongen kommer minnet.
Det var för några år sedan. Hur många vet jag inte. De börjar flyta ihop nu för tiden.
Vi gjorde en dagsresa på södra Öland i början av augusti. Åkte runt i radbyarna. Längs med ängar, åkrar och dungar. Vi körde förbi kor och hönor och brevlådor.
Och så ut till södra udden där den sista landremsan övergår i hav. Ett område där kulturen och naturen hälsat på varandra genom historien. Fiske varvat med jordbruk varvat med sjöfart.
Ljuset, vindarnas och horisonternas plats detta.
Vid Långe Jan blev det en bit mat på restaurangen. Det smakade bra. Fina intryck gör en hungrig.
På tillbakavägen stannade vi till en bit norrut vid den västra kusten. Fastlandet var precis utom synhåll på andra sidan sundet. Vi ställde bilen på en liten grusparkering.
Här skulle enligt kartan finnas sälar under valda tider av året. Det lät nästan uppdiktat. Jag hade inte upplevt några tidigare. Bara på bild. Om vi skulle få syn på några skulle det nästan kännas regisserat. Som tamdjur.
Vi gick ur bilen och jag hade kikaren hängandes om halsen. Sandstigen till utsiktsplatsen var kantad av ljusgrön vass och ledde ner till svepande sjok av tång vid vattenbrynet. Solen lyste på och det var nästan stiltje där.
Jag lyfte kikaren och satte ögonen mot linserna. Till en början flackade blicken och jag visste inte riktigt vad jag skulle ta sikte på. Minsta rörelse på handen hade stor effekt i blickfånget. Det blir direkt förstärkta perspektiv. Jag gjorde en finjustering av fokuset och försökte lokalisera fasta punkter.
Sedan såg jag dem faktiskt.
Nära solgatan och de miljoner diamanter som guppade på ytan runt den fanns dom.
Först en solbadande individ uppflugen på en av kobbarna. Sedan ytterligare en till lite vid sidan och en tredje framför på en mindre avsats. Samtliga skickligt balanserande på stenarna och ändå till synes avslappnade. Nog njöt de av värmen och lugnet.
Jag hinner yttra några ord innan jag blir färdig att lämna över kikaren. Det sista jag gör är att panorera längs med strandlinjen. Bort till de sista tallarna vid den sista udden.
Där får jag syn på något annat.
En människa.
Till synes tagen från kontexten. Helt för sig själv på denna avlägsna plats. Han rörde sig sakta sakta där borta.
Tankarna sätter av. Och frågorna tar fart. Vad gör han? Vart är han på väg? Vad åt han till frukost imorse? Vad tänker han på?
Jag vet inte. Han blir som ett flygplan ovetandes om betraktaren.
Jag vet inte vem du är. Vi kommer förmodligen inte träffas igen. Jag hoppas du hittar det du söker.
Det blir mörkt i linsen.
Får vi också kolla? Är det vår tur nu? Hallå ja?
Javisst, säger jag. Jag lämnar plats.
Tåget kommer i tid. Det är ledigt i tysta kupén.




Fri vers av DavidM VIP
Läst 366 gånger och applåderad av 16 personer
Utvald text
Publicerad 2016-11-17 20:46



Bookmark and Share


  G-falk VIP
kul att du fick texten som utvald text - verkligen! denna flyter som rinnande åvatten, finfin mininovell/prosatext! applåder o bokis!
2017-03-20

  annatheresia
Vill ha mer...så fint du skriver!! Vilken närvaro! Jag Ryser...av välbehag TACK :)
2016-11-18

  Johannes Elfström VIP
Magiskt skrivet, bravo!
2016-11-17

  Solstrale/ Eva Åberg VIP
Så bra formulerat, ville rinna genom din berättelse och nej var den redan slut... Super!
2016-11-17
  > Nästa text
< Föregående

DavidM
DavidM VIP