Du somnar nu och regnet stryker mot marken. Det är skumrask.

En skev sanning utan kontroll. Leendet rycker dig loss ur mörkret.

Timmarna finns inte längre kvar. Hur kan vi låta djuren skria, på dina axlar

finns en räv. Allt det tysta, svåra, stryker den medhårs. Alla fåglar vi fångat

sitter på rad, pärlor kring din hals, de har slutat sjunga. Bultar med slutna näbbar.

In i snåren väser det lystet, av hot. Marken skälver när du rör dig,

förborgad och drömsk. Ligger du kvar. Jag kan inte längre stava ditt namn.