Det förflutna jagar mig i mina drömmar. Högerhanden stryker min vänstra arm. Tårarna rinner, inte på grund av ärren utan på grund av de tydliga smärtsamma spåren av tillvaron som en gång slukade hela min existens. Såren och ärren som doldes så länge men som idag har blivit en fullt synlig del av mig själv. Kriget i det tysta där jag blev den stora förloraren oavsett vem som vann. Tårarna rinner för minnet av den tillvaron där tilliten till andra människor inte fick existera. Allting byttes ut mot det självvalda mörkret och självdestruktiva handlingar. Kan själen någonsin bli hel igen? Kan kroppen någonsin bli min? Kännas som min och inte bara vara resterna av det som en gång stals? Det som lämnades och som fortsatte förgripa sig på tankarna.