När jag börjar skriva.

Kan jag känna hur sinnet skivas upp.

I vackra och märkliga dynastier.

Och ibland i farliga nya riken.

Ibland startar jag med pennan.

Under Tutanchamons dödsmask.

Och landar sedermera i mina vänners pariablickar på mig.

Och inser att jag är förvisad till den sociala ensamheten.

I en sluten, tyst och mörk gravkammare.

Med endast skarabéer som vänner.

Men utan någon dödsmask.

Så att jag ändå kan andas lite.

Jag är ju tydligen levande mumifierad.


Hur länge överlever jag i mörkret?