Det är stundom fryst i sitt eget förvillande
men ändå så spritt över all egendom
vi är som små kritor som försöker måla
över de där små misstag vi gjorde fast vi
är fullständigt färglösa när vi inte finns tillsammans

jag har ju åstadkommit underverk med
så små medel att skulden måste skjutas
mot barriärer

ändå står jag just här när du frågar
och jag lovar inget

kan njuta av dina steg
din luft som andas i mina
och dina yviga rörelser i vågvinden

så ljumt och så säkert
fast det fanns något annat
som hägrade sinnet

du är ju de vitkalkade och oskuldsfulla väggarna
som omringar mig och mina vyer
och fyller saknaden innan den ens var påfunden

du vet att jag ligger ensam
och njuter av tanken att vi finns i samma tidsålder

men jag lovar inget.