Tråd i fötter, ben och arm,
han dansar, sprattlar runt.
Buren av en stundens charm,
vad annars bär, förstört och tunt.

Livet för en marionett,
är uppenbart, och rätt och slätt,
en tragisk syn för varje öga.
Hur man drar, och vem som drar,
det hjälper ändå föga.

Dockan den är kall och död,
den saknar kraft och blod.
Publikens skratt, i överflöd,
det skapar ändock mod.

En gnutta ande, flyger in,
ansträngning stor, till max.
Han lever upp, och greppar sin,
stumma hand runtom sin sax.