sista
det var inget du gjorde eller sa egentligen
det var bilarna utanför din lägenhet
som ett pärlband på vägen och jag med ett glas vatten över räcket
ljumma vindar i november och tusen år av visdom mellan mina lår
det var inte hur du vek dina skjortor med blanka nagelband
bara smärtan i trapphuset när jag föll från översta steget
det var inte hur ditt hår var mjukt och nytvättat mot min kind eller hur jag drog med fingrarna över badkarskanten och förde handen till munnen för att minnas din hud
det var inte hur du såg på mig bland kroggäster och skrän
det var bara natten och hotellrummets blommiga tapet
det var inte taxametern eller din plånbok
bara jag som drog pälsen tätare om halsen
en vit svandräkt som du slet i stycken
du var bara en av alla dom men just då stod vi på din balkong och blickade ut och du kunde ha kysst mig där och då
jag hade varit din förevigt
en blandning av asplöv och åttahundra mil
det var inte dina nattandetag
det vara bara jag som låg på helspänn i din säng med vit vägg upp mot himlen och räknade minuterna
det handlade aldrig om ditt brösthår även om tre strån räcker för att det ska rinna tjockt slem över kanten
det var aldrig du, dina koftor eller tekoppar
det var sättet du åt mig levande
nektar och könsord
ilandet i magen och en grop i min bröstkorg som din tunga alltid fann
det var aldrig jag eller ställena vi sågs på
det var du och hur du slog mina revben i kras
natten i sicksack och tvåhundratusen i studieskulder
dina fingrar över min höft och hur morgonen droppade öm färg över gatan utanför
det var inget med din blick över min kropp eller husen mittemot
ett dockskåp jag tittade in i när du krängde av mig kläderna
du lät tystnaden dra i mig likt kallnat te och vakuum och det brusade i mitt underliv när du somnade
men det handlade aldrig om din bröstkorg
en galax av honung och kristall
jag sov inget alls den natten och bussen från dig tog mig fientligt och hårt med bortvänd blick
tomheten blir större i stilla vatten men det gör mig ingenting
eller när du smekte min arm och jag tog sorgen i famnen i hissen ner
att du blev en i raden och jag en sån i nattlinne
och du kommer minnas mig som en doft över underarmen
ett stycke
en timme
ett sår
och jag dig likt tusen lejon över nejden
hur dom vaktar mig när jag sover i en grop i mitten
hur deras tungor är sträva men varma och att deras saliv håller myggorna borta
dom river dig i stycken om du återvänder
spottar knapparna från din skjorta över sanden
springer fort och låter mig inte se mig om
starka pälsmuskler och klor och inget jag minns så klart som din panna i kvällsljus
men det handlade aldrig om oss
vi var kuliss och vemod och jävligt snygga tillsammans
vi klädde i teak och mörkröd sammet men det handlade aldrig om ömhet
varsamma foton man sätter i album och glömmer
kropp och eld och stearin över magen
om du visste allt dom gör med mig
att du hade bett om nåd
att jag inte hör din röst i folkmassor längre
rör i gröten
rör mig vidare
går i åttor när jag fryser och allt jag lärde mig av våra månader
vitt salt och kristyr
rinner över innanlåren
men det är okej
det handlade aldrig om dig