kommer hem efter en 100 km cykeltur, att snitta 30 är enkelt med en eller två koppar kaffe innan. Svinkall dusch på det, sedan lite nötter.
små spöken figurerar fortfarande från det förflutna, och jag måste säga att jag känner mig fruktansvärt identitetslös. Min kropp är täckt av en läcker solbrunn nyans som glittrar från vattnet som fortfarande håller på att soltorka.
Fan, minns det som igår. Knivens tid, gå man gick ut på krogen och högg ner sig själv. Jag kommer inte längre ihåg varför jag gjorde så, men minns det nu som en mysig tid, med massa substans.
Fan, borde dött både en och två gånger. Förtjänade att få rejält med stryk fem, sex gånger. Vilket svin man va. Ändå så tyckte man att man höll moralbägaren högt i skyn, och de lilla man va skyldig till bleknade jämfört med andra. En självgod liten kvackare. Självillusionen går så djupt att den är spy och förnedringssäker. Och jag har simmat i mina spyor så jag borde veta.
Ett tag, så försökte jag faktiskt supa ihjäl mig. Jag hoppas de va för att jag va trött på livet (dess enorma enfaldighet är väldigt tröttsam, och all spänning är liksom länge urvattnat) och inte för att jag i min egna småsinthet tyckte att det va synd om mig, för de är de fan inte. Inte fan har de heller varit det. Inte ens när jag fick dartpilar i pannan och alla skrattade. Och visst kunde jag supa, fan, jag drack alla andra kaxiga jävlar underbordet och gick därifrån med ett triumferande leende på läpparna. Jag va en ilsken själ (som inte vet vad jag är längre), som hatade allt nästan lika mycket som jag hatade mig själv och det känns väldigt märkligt att sitta här och nästan sakna det (okej, jag saknar det. Den övergripande känslan jag bar på, min revolutionära anda som bar upp mitt hat och blåste upp det, likt en kroppsbyggares anabola muskler) allt är så skämtsamt töntigt. Speciellt känslor, länge sedan jag kunde säga att jag va en kännande individ. Jag går som ett spöke ibland folk och tittar på deras liv med en stor obegriplighet. Allt kastas om som bladen på buskarna som ruskas av vinden, bara för att lugna sig igen, och sedan ruskas våldsamt. Sådan dold meningslöshet, det stilla bakom allt som rör på sig. Det liksom tittar på en, tittar på en så som jag tittar på andra människor. Jag känner att de tittar på mig, som att säga... förstår du inte? Det finns ingen poäng eller syfte till något du gör...
Det är denna känslan, som gör att jag längtar tillbaka till misären. Att få krypa ner under täcket av självömkan, i stället för att slås av alltings meningslöshet. Och om någon vågar vifta med Gud, som att säga det är därför man känner så vill jag bara säga, att det är Guds fel att det är meningslöst. Det enda mer meningslösa än att lida och dö. är att lida och dö, och komma till en evighet oavsett om det är himmelriket eller helvetet. Och jag hade i så fall valt helvetet för jag lider hellre än aldrig lida, vilket jag gör nu, jag lider inte längre, jag är utan lidande. För det finns inget mer meningslöst än att aldrig lida. Det är onaturligt.
Jag hade också mina känslor på utsidan en gång, men jag övermannande dem, utan att veta varför. Jag va bara trött på vara mina känslors slav. Så jag brottade ner dem en efter en och ströp dem tills dem slutade sprattla. Jag dödade mig själv utan att veta att jag gjorde det (eller jag visste, men jag brydde mig inte)
Min fru säger att det är bra att jag inte känner. Hon säger att de är bra för mig, och att jag behöver växa (hon menar inkomstmässigt) och jag bodde träna överkroppen mer. Hon älskar min kuk, säger att den är den finaste som finns. Medans hon klappar den kärleksfullt. Det är väldigt lite jag inte skulle göra för henne, men leva för evigt är en sådan sak. Livet är för mig, som en repris på en helt okej film, som man sett alldeles för många gånger. Det är värre än att man kan vad enda replik utantill, redan innan den börjar titta på den så minns redan du allt. De finns liksom ingen vits längre att titta på den. Och det är så jag känner för livet. Och om man ska välja mellan den känslan, och misär... tja, jag vet inte?
Men jag fortsätter på tomgång, ty det skrämmer mig inte längre, inte ens denna tomhet kan skada mig. Men jag tror jag kommer alltid vara beroende av att dyka ner i galenskapens alkoholträsk då och då, mest bara för att bryta mönstret. Men förstå, hur dumt det är att lägga någon som helst vikt i nuet, eller det förflutna eller ens framtiden.
fan, en kall öl hade varit gött nu till nötterna. Men inte i dag, sparar det till en annan dag.