så fantastisk denna likgiltighet, ögon som avskyr, blundar, delar av verkligheten och bestämmer den.
"du"
"ja?"
"vad får det lov att vara?"
"ingen jävla aning? ge mig något bara"
"aha, en öl?"
"visst" rycker på axlarna
"cool, en..."
"ge mig något bara"
han sa något men jag orkade inte lyssna, jag bara nickade och log. Slickar falskhetens flåttiga ansikte... fan mår illa. "varsågod"
"em, aha, tack!"
"de blir 65 kr"
"mm hm, här"
"tack"
jag ser mig omkring, försöker verkligen se folk. Ansikten, munnar, näsborrar, munrörelser, hur luggen hänger ner, gungar, öronen, skägg, målade naglar, glittrande smycken, klirrandet av glas... alla verkar ha sådan jävla lyckad kväll. glädje, och bara ordet fick mig att stötta upp ölens sötma. Mänskligheten har varit förlorad sedan uppfinningen av sittdynan. Nu blir rövarna större än förståndet, på tal om det, jag tog mig över magen, mjuk och degig. Kritblek. Jag vet att mitt nattjobb tar på mig men jag bryr mig inte. Och jag gillar inte att känna mig så här varm. Håret ligger överkinderna och det känns som om jag inte får luft. På utsidan puffar folk på sina cigaretter. fimpar överallt. Det har blivit en naturlig sak att finna i springan mellan gatstenarna. Och krossade flaskor och spyor. Japp vi vet hur vi roar oss alltid. Full och dum. Full av skit. Hur stark är man när man vinglar hem kl fem på morgonen? Man är svag, svag som fan. Andas är jobbigt. Gå en omöjlighet. Få nyckeln att gå in i nyckelhålet och vrida åt rätt håll ett projekt. Sängen är för mjuk och golvet för hårt och allting snurrar för fort. Och man spyr. Spyr och spyr och spyr och blir tröttare och skörare. Kungen, kramar toalettringen med vita knogar. Kungen som hatar allt, sitter och torkar bort magsaft från hakan, Kungen är ensam. Det är ensamt på tronen. Stänger ögonen ser vita blixtar och hör ljudet av sin egna puls... Skriver ner saker på papper och alla ögon som möter hans möter honom med misstro. Äsch skitsamma, kan lika gärna dö här... spelar roll...
va? vad är jag? jag fryser. Ligger på golvet och skakar. Kallt och hårt, vad gör jag i badrummet? Ställer mig på knän, väntar på att blod ska komma upp till huvudet. Kylan går genom händerna på mig. Hela kroppen skälver... FÖRSÖKER SKRATTA ÅT ELÄNDET... Men leendet dras sönder av tröttheten. Sparkar av mig skorna, andas tungt... Önskar jag va en sådan som bara kunde pissa ner sig och dö i misär... Men det är svårt. Det går inte riktigt. Står knäböjd och samlar kraft. Vad är detta för idioti? Alex för fan vad håller du på med egentligen? Vet inte... bryr mig inte... orkar inte... Livet är svårt! Och detta skulle vara enklare...? Håll käften! Jag vet redan! Jag vet för fan! Alex? NEJ! ALEX!!! Tyst, tyst, tyst... strängen för tårar sjunger och jag börjar skratta. Kör ner mina skitiga fingrar i halsen och ulkar, ulkar, ulkar... varje gång går det som en våg genom mig, en elektrisk puls. Någonting vackert... heligt... nere i toalett-holken ligger det fula som förgiftat mig... flytande klumpar, i frätande syra... jag vill ta på det. Jag vill förstå det. Förstå mig. Det finns ingenting att förstå. Det finns ingenting där som är bestående nog för att räknas som en personlighet. Allt är borta. Spolar. Ser vattnet skölja bort det...
är gift med ensamheten och förgiftad av den. Ute i kylan. Som en objuden gäst som vandrar mellan husen och tittar in på verkligheten, i en låda, genom ett fönster... alla dessa lager, lagar... imorgon ska jag bjuda grannen på kaffe. Om jag orkar... Reser mig och staplar fram, det är bråttom, ut genom dörren i badrummet, vänder fort genom hallen, kan se sängen, det börjar svartna igen... Snart där, hittar sängkanten med fingrarna, letar längs med täcket, nu så, lägger mig raklång... känner kroppen gunga under fjädrarna i madrassen... Genom springor i persiennen ser jag att solen är på väg upp... och tystar jag mina tankar tillräckligt så hör jag hur fåglarna sjunger... ännu en härlig dag gryr. Flyt med eller torka ut... det enda andra alternativet är att dö lite, i gryningen....