Munk, massuppbåd kring min dag,
kring en stackars lykta, tom,
av ett kyligt omsvep.

Jag visste ljusen, och så,
men doften av någon
var vuxen i människans Jag.

Hans dialekt, ond,
parallell med hans kropp.
Pizza och planering.

Han kom alltid ihåg slutsumman,
pyser hem i ett operativt kosmos
av sladder. Han var hel, parfym och krake.

Tobaks- och tips.
I ett samhälle där han snart
var en uppeldad vagabond.

Byxbenet var fickor,
och kopplerskan grå –
en munter paté!

Munkens löfte hade en aura
av konkurrens och replik,
av krydda och kväs.

En stilig ton för en hand
som normalt slog lien mot ungen
för att förnya sin mystik.