Mitt i flödet och vaddå?
Inte en algoritm
Ritar misstag i stora svep nästan som kalligrafi bläckplumpt, fyllt av fukt trasar det sönder
Hör en nål sticka en bubbla i sank
Händer ligger som torra löv, obrukliga ostkanter längs det trasiga bläcksvarta sväljer en röd tonar bort som blindskrift i gruset när någon förlorar ett vad och rösten blir till dimma Ett kön får en mening, frustande av sitt genus klipps det ur sitt sammanhang, flikar in gapar öppet som sår vill ha mer Är för bred eller tidsbunden, ligger dubbelvikt blir ett rorschachtest
– Ser du vad jag ser?
Algorytmiskt slog ett hjärta en sond i ett eget universum oändligt i karmosin, plumpen pumpar linjer, det började så lätt att räkna år, blev ett hån rimmar på fån
Fyller penseln, gör en skiss som är rakryggad och hel, nästan som kalligrafi vrider om i en cirkel, där är rösten ur dimman ett dån. Fy fan!
|
Nästa text
Föregående Kozo |