Det är svårt att föra en alldeles vanlig, rätt underbar konversation bland högerns populister, hysteriska feminister, gränslösa liberalister, äventyrslystna idealister och vänsterns anarkister.

De skriker så högt.

Jag är pratsjuk vissa dagar, vill samtala om händelser som händer omkring mig. Det är bara det att helvetet utbryter när jag berättar hur vackert det känns, då ett stilla sommarregn träffar ansiktet.

Populisten minns barndomens ljuvlighet, feministen oskuldens tristess, liberalisten slåss med dropparnas mur, idealisten flyttar vattnet till öknen, anarkisten skäms över att ha regnkappa i juli,

och jag gråter åt dem alla.

------------