för tänderna som dödar läpparna
och upphetsat viskar
att morgondagen inte behöver finnas



för förgörelsen
den som alltid vilar runt hörnet
som ett skenheligt hot
kanske ändå bara
som en påminnelse



för orden vi säger gemensamt
och tankarna vi tänker var för sig
det som förenar
men samtidigt separerar
mig från dig



för nykterheten vi inte behöver
men ändå söker
när vi tröttnat
på våra tonårsideal


för den förgörande familjetraditionen
2006 blir 2016 på en sekund


för varje utkast till händelse
och känslorna vi blivit besvikna på
aldrig någonsin har livet
behövt handla om annat
än dig och mig
när vi fått bestämma



för pengarna som vi lät spela roll
och orden vi inte vågade yttra
vi tänkte väl
att dom skulle förgöra oss



för december som tar oss tillbaka
till tonåren
och alla känsloutbrott framför spegeln
vi ägde dom tillsammans



för din röst i trapphuset
när jag tröttnat på min ensamhet

för att du är dagens eviga höjdpunkt
även om den tar slut

för att det blev vi
när det kunde blivit så mycket annat