Det var inte så lätt att börja den här texten tills jag kom på hur jag skulle göra men då var det för sent och jag hade glömt varför.

Mina känslor flög
likt vingbrutna råkor
runt min hjässa
och jag undrade för mig själv
om jag redan skrivit detta
eller delar av detta
i en helt annan dikt.

En av de bevingade
landade i mitt hår
och hackade mig i örat
med sin sylvassa näbb.

Sylen fick jag i vädret
efter ett tag
som kändes som en evighet.
Den tog snabbt slut
och blev mörker och tystnad.

Ingen lyssnade på evigheten
och det blev tyst som i graven.
Den öppnade sig och ut flög mödosamt
en flock vingbrutna råkor.

Jag kände genast igen de dystra känslorna
och bad dem flyga närmare solen
för att torka sina tårdränkta fjäderhamnar.

En av dessa gestalter landade i mitt hår
och väste sitt hemliga namn
så gott det gick.

Äntligen visste jag.

Det var inte så lätt att avsluta den här texten tills jag kom på hur jag skulle göra men då var det för sent och jag hade glömt varför.