Fyra nyanser av grönt.
(undertitel ’finn sju fel’) (på beställning av hans borg)

Flickan i den röda blusen tyckte att om det nu ändå var sagt att det skulle regna, då kunde regnet väl komma och gå i rimlig tid, så att hon visste om hon skulle ta sin regntäta anorak på sig när hon skulle ut på lunchen. Hennes lunchtid var hela fyrtio minuter och vad som helst skulle helt visst kunna hända på den tiden. I hissen på väg ner genom hotellet såg hon sig i spegeln. Håret var ordnat i en enda lång fläta som hängde ned på ryggen, håret var mellanblont fast hon en gång för inte så förfärligt länge sedan funderat på att antingen blondera det eller låta färga det rött. Men precis som det kan bli med sådana där saker, så hade hon inte kunnat välja och så hade håret förblivit vid den färg det alltid burit.
På fjärde våningen, som hissen just stannat vid, klev det in några barn och en man som väl kunde vara deras pappa. Flickan kastade ett getöga på dem och såg att mannen var en lång en med alldeles vitt hår, långt och välvårdat, ändå gissade hon att han inte kunde vara mycket äldre än trettio år. Ett gott rakvatten låg som en stilla dimma inuti hissen när han klivit in i den, inte en så där utpräglat frän doft som en del parfymer gav ifrån sig, utan en distinkt men mjukt angenäm.
Barnen var ett tvillingpar i tioårsåldern och flickor med rödaktigt brunt hår som låg i två flätor från det ena huvudet, och helt utslaget på det andra huvudet. Flickorna var så oerhört lika varandra att hade de haft håret likadant hade det ändå gått att skilja dem åt på grund av klädvalet. Tvillingflickan med flätorna var klädd i grön blus med vit kjol och gröna sandaletter. Hennes syster hade jeans och en skjorta i samma tyg, fötterna var instuckna i ett par sandaletter som bar regnbågens alla färger utom grönt.
Efter att hissen stannat ytterligare några gånger på sin väg ned till entréplanet, steg det ut en hel hop människor ur den, i samma stund som flickan i den röda blusen. Mannen med de två tvillingarna gick raskt mot hotellets svängdörr för att strax därpå försvinna ut i vimlet på gatan utanför. Flickan i den röda blusen, vars namn för övrigt var Eva, försvann genom en dörr på vilken det satt en liten skylt som föreställde en kvinna i kjol. Och mycket riktigt, innanför dörren fanns det en serie dörrar i en smal gång med speglar på väggen mitt emot och nedanför dessa en lika mängd välputsade handfat i rostfritt stål. Eva valde dörr nummer tre från vänster och kom in i ett väldigt rum fullt av damkläder, främst kjolar i olika modeller och skilda färger. Men istället för att stanna där bland kläderna och prova dem, gick hon raskt vidare genom lokalen tills hon kom till en liten oansenlig grå dörr längst in på höger sida. Där stod hon en stund under det att hon rättade till något band som halkat snett under blusen. Medan hon stod där och löste världsproblemen öppnades den lilla grå dörren och där kom det en annan flicka in i rummet där Eva stod, då passade Eva på att slinka ut genom dörröppningen.
Innanför denna dörr ledde en lång och illa upplyst korridor fram till ett svart draperi. När hon glidit genom draperiet, vilket bestod av något kraftigt tyg översållat av röda pärlor på andra sidan, kom hon in i en blott till hälften fullsatt restaurang med artister på en liten scen som alla satt och spelade olika instrument. Det kom inget ljud ur högtalarna, men det var heller inte så konstigt eftersom det var lunchtid. Men det var grönt, sammetsgrönt faktiskt, och Eva gick vidare till ett bord som stod i en nisch för sig och vette mot gatan. Genom fönstret hade hon följaktligen kunnat iaktta gatulivet om hon till äventyrs skulle ha suttit och tittat ut genom det. Men hon ögnade istället genom dagens meny och väntade på att bli uppmärksammad.
Bara en liten stund senare satt hon och mumsade på en delikat sallad och drack tyviskt öl till, det som var så berömt för sin beska smak och sitt mörker. Just det här märket bar en åsna på etiketten och åsnan stod och betade bredvid ett äppelträd i någon förgäten trädgård i nedlandet.
En sipp mörker från det höga ölglaset satt som skum i hennes ena mungipa tills en bit sallad svepte det med sig in mellan de förföriskt vitmenade läpparna. Plötsligt var det som om en kvinnoröst hördes över de ljudlösa tonerna från den ivrigt spelande orkestern, flickan i den röda blusen tyckte sig känna igen visan som svepte in matgästerna i en lätt blå dimma. Javisst, det var ju ’En ros som bara den blev av’ med Hans Frankes fru Helenana. Hans Franke var död numera, men hans fru levde ju och hade hälsan, och alla de fina melodierna levde kvar genom hennes skönsång som böljade fram och åter genom restaurangen och liksom flöt ovanpå gästernas sorl som ett tyskt bifall till underhållningen.
Mannen i den vida kravatten tappade ett glas vin över sitt kvinnliga sällskap och fattade aldrig att handen skulle hinna före glasets fall mot den heltäckande röda mattan. Men kvinnan fångade glaset i dess flykt, spottade i detsamma och gjorde en knyck med andra handen i luften som för att kalla på uppmärksamhet från den vitt klädda restaurangpersonalen vilken tycktes ha ett och annat att göra just idag. Vinlistan plockades åter fram och ögnades igenom med många menande hummande blickar. En stund senare läppjade kvinnan på det vin som hällts upp i glaset, som fyllt det på nytt. Jo, det tycktes duga för henne.
Eva lade sista handen vid sin måltid och svepte halvglaset öl, för att sedan tacka för sig med en stilla rap som ekade kring väggarna och fick gästerna att spontant applådera henne. Hon slängde några nickel på bordduken och en av karamellerna rullade av och åkte ned på mattan.
Men det var grönt, som ett moget päron en av mellandagarna i augusti faktiskt.
Eva trippade lugnt ut genom dörren utåt gatan till och klev upp på en förbipasserande buss, ja hon sprang längs med den en stund och hoppade sedan upp på fotsteget och klev in bland stående passagerare. Några hållplatser bara, sedan klev hon av så fort samfärdsmedlet gjort ett stopp för att släppa av och på några färska resenärer. Bort till en bänk i en park hon gick, satte sig ned bredvid en ung man som hade en säkert tre år gammal pojke på sitt knä. Solen sken så vackert från en himmel vid och nästan ljust blå, med undantag av några ulliga mörkt blå moln och två flygplan som krockat och ännu hängde fastkilade i varandra i väntan på bärgning. Blommorna växte på marken och blev ständigt nedtrampade av förbipasserande människor, katter, hundar och grönskimrande glaskulor som ett gäng vuxna envisades med att slå på med svarta käppar. I gräset däremot växte inga blommor, emedan det var beläget i en stor damm med sju fontäner i vattrat glas som stod och sprutade vatten av hjärtats lust och samtidigt var formade som en liten familj sälar på besök i staden. De vilade på gråvita klippor och verkade höja sig från underlaget som för att fånga fisk som någon vänlig själ förväntades slänga åt dem. Gräset i fontänen var omväxlande mörkt och ljust grönt och vajade hit och dit i solskenet som för att fånga så mycket ljus som möjligt före nattens intrång.
Pojken som suttit i den unge mannens kroppsnära närhet höll nu i en ballong och sprang i vägen för en familj som kom struttande med strutglass i sina näpna nävar. Flickan i den röda blusen satt utan glas eller dricka i händerna. Däremot med en häpen min i sina gröna ögon, ty den franske fantastiske dragspelaren som nyss stått modell för en penseldragande kvinna alldeles i närheten och i det faktiska blickfånget, hade först sökt kväva en serie nysningar och hade sedan plötsligt stigit till väders i solljuset och vinkat adjö till kvinnan med oljefärgerna på paletten. Dragspelet lutade något neråt till vänster när han syntes cirkla två varv kring en hög staty i parken och sedan hastigt försvann upp i det blå och blev till en liten prick som sedan blev till ingenting medan oroliga blickar spanade nervöst i skyn. En schackspelande dåre blev synlig på väg in i parken, en man som lät blickarna spela på livets nyckfulla bräde.
Han hade en viss rågång mitt i den enastående frisyren, i övrigt smågrått i det mörka håret.
Ett steg med vänster fot och två med höger. Något steg bakåt då och då som för balansens skull och med ett hopfällt paraply bekvämt vilande i ena knävecket. Eva kom att tänka på något, javisst, lunchen var slut. Den var inte bara slut, den var dessutom bortom all hjälp nu när solen gått in i sitt tredje kvarter. Hon skyndade sig genast ut ur parken och in i restaurangen, klev genom draperiet och längs den mörka gången vidare genom dörren till rummet med de många kjolarna. Hon valde ut fyra i vackra färger och tre jumprar till, hon fick dem hastigt inslagna i ett treglasfönster så att glaset yrde genom fönsterbågarna. Väl ute i hotellvestibulen gick hon fram till bardisken och frågade om hon fått några meddelanden. Tre japaner och en lång festprisse från Burma checkade just ut från hotellet och skrev genast sig in i liggaren för att inte ligga portieren till last. Flickan i den röda blusen klev in i hissen och trängdes där med tre högljudda kvinnor fullastade med paket och kassar som kom de indirekt från Polen. På fjärde våningen klev hon av och tog istället trapporna upp till sjunde för att sedan direkt återuppta sitt avbrutna arbete som hotellstäderska.

Slut. En historia sanslöst påhittad av Lars Seglare från Sveriges skafferi av håvor och annat smått o gott rent kreativt konstnärligt sett från fönstret av sovrummet på gatan nr 11.