Det var bittert, det var smärta och det var inte vackert längre.
Mitt i hela skiten hängde tvätt på tork och med ett illamående som gjorde ont.
Det var tårar som som dränkte inombords, det var fult och det var ett söndertrasat yttre för att matcha.
Tappar balansen och stirrar för första gången på länge längtansfullt ut över kanten. Det är högt och mitt i allt luktar det sköljmedel som för att dölja stanken av tobak och utspilld sprit.

Vill inte gå ut, hittar inte hem och parkerar min bil fel. Vill inte se de fula tanterna, inte svara när grannen mittemot ropar hej.
Jag vill bara skrika att det är fel, att hela skiten är fel.
Istället tvättar jag lite mer samtidigt som jag dricker Powerking och påminns om galenskapen i att inte orka stanna.
Örfilarna bränner, svider och lämnar avtryck.

Det är nära nu.
Så nära att jag känner doften.
Det är andetag som spränger de sjuka jävla lungorna.
Det är sköljmedel och grön såpa.
Det är helvetet.
Slå inte mer...slå inte.