Du ser blå dikter, vinterägg.
Du önskar att prata buffé
med sol och klockors röst.
Ord som viskar en barndom.

Men håret korrumperat av idéer,
leende från den yttre natten,
sprakandet av brinnande fjärilar, och
fiskar som står i dina ögon.

Galenskapens öra hör bara slammer,
lyssnar enbart på dess fester,
där slamret berättar sitt namn
i ett långt förväntat obehag.

Du väger pärlor för dissektion,
lyssnar på ditt minsta bi,
konverserar med himlens blå hy,
fångande allt som kommer tillbaks.

Du vill höra allting bort,
ta beställning på välsignade strider,
känna natten vänta på dig,
varje dag angripande ödets ögon.

Klokare damer är evigt unga,
vandrande med sina bättre huvud,
galopperande förbi med glimmande klänningar,
alltid återvändande till stjärnornas rike.